Blogg

23. dec, 2020

Det är den 23 dec 2020. Kan inte sova. Elsa - min dotterdotter som fått sitt namn efter min mor fyller 24 idag, men ack så långt borta. Hon bor i Australien med sin vän Steven. Den enda kommunikation vi har är via meddelande i FB. Jag tror inte att vi kommer att träffas mera. Själv kommer jag inte ha ork att resa dit och det är inte troligt att hon kommer till Sverige på för mig överskådlig tid. 

Vi är mitt uppe i en dramatisk utveckling av 2020 års corona- pandemi, som de senaste dagarna börjat spridas över klotet med ny mera aktiv version. Mitt eget liv har krackelerat ganska rejält, det här året. 

Den 14 januari tog jag kontakt med tandläkare för att åtgärda mina uselt skötta tänder. Domen blev hård: De flesta är bortom räddning. Alla tänder resterande tänder i överkäken måste bort. I underkäken kan endast de 6 i mitten räddas. Inplantat både uppe och nere blir ersättningen. Samma dag började de första utdragningarna och fram till mitten av november pågick arbetet med återställningen till ett slag normaltillstånd i munnen. 

I februari utbryter corona-smittan och visar sig drabba äldre män hårdare än andra grupper. Vi gamlingar rekomenderas att hålla oss hemma i egen karantän för att inte smittas och belasta sjukvården. Så blev det hela detta år har jag hållit mig ifrån släkt och vänner. Fått hjälp av grannar att handla hem matvaror, eller smygit iväg till Lidl en halvtimma före stängningsdags - då det är glest med kunder - och själv handlat. 

Mitt mångåriga engagemang i FB-gruppen för Finska krigsbarn har ebbat ut och blivit mera sporadiskt. Troligen kommer jag att avsluta det helt det kommande året. Det börjar gälla även släktforskningen som jag varit mycket intresserad av. Men till min glädje har Pekka istället börjat jobba med det - och han är mycket duktig. 

Allt oftare märker jag att närminnet fallerar. Varje dag numera händer det att jag s,a,s, tappar tråden, som t.ex. kokar en kopp kaffe, fixar ett par mackor, går in till tv-stolen med mackorna utan kaffet. Visst har jag gått till köket och hämtat kaffet, men det som nu sker är att jag går till köket och undrar varför är jag där. Demensen är PÅ VÄG.

Mina gamla prostatabesvär har börjat bli jobbigare. Det har tid att "pumpa" ut de sista dropparna. Och visst känns det att det är ömt därnere ibland. Det som kan bekräfta att jag är PÅ VÄG mot något slags slut, är den ännu inte svåra men tydligt huvudvärk som ibland spontant känns i vänstra hjärnhalvan. Den kan direkt uppstå när jag råka hosta eller nysa. Då kommer en smärtattack som stannar kvar länge inne i området vid tinningen. Ett par Treo brus och Alvedon, hjälper oftast. Men jag har noterat att jag också känner viss yrsel.

Alla dessa negativa fenomen (?) i kombination med ensamheten har drännerat mycket av min energi och livslust. Jag kan somna efter maten, men när jag lägger mig kommer allt mera tankar som gör det omöligt att somna. Tankar om att just få somna in kommer allt oftare. Att somna i tv-stolen och inte vakna - det är så jag önskar min PÅ VÄG BORT blir.