Familjeliv.

"Nu slipper vi nattgäster."

Höör den 27.7 2017. Rubriken var innebörden i en kommentar från vår svärdotter, när sonen med familj flyttade in i ett nybyggt parhus i augusti 2016. Huset som är i två plan, med en sammanlagd yta på 130 m2, har i bottenvåningen kök och allrum i en öppen planlösning, förutom entré, toa och ett par andra utrymmen. Övre planet innehåller efter tillkomst av en avdelande vägg tre sovrum och en mindre hall/allrum.

Det är en väsentligt mindre bostad än den tidigare 60-tals villan, som nog var dubbelt så stor. Där kunde vi vid något tillfällen vara sju övernattande gäster en Valborgshelg. Vi båda föräldrar från Skåne kunde disponera var sitt rum att sova i. Bostadsbytet gjordes alldeles säkert i rätt tid med tanke på att villan var stor, oekonomisk och behäftade med en del problem, som troligen kom att öka med stigande ålder. Trädgårdsskötseln kändes också mer belastande efterhand. 

Så att köpa nytt, modernt och lättskött i ett attraktivt område var helt rätt. GillaSjälvfallet skall ingen familj ha större boende än vad familjen själv behöver. Och att det sker på bekostnad av tidigare gemensamma festligheter är ju helt naturligt. Men svärdotterns kommentar innebar att INGEN övernattande gäst var välkommen. Visst hade det funnits plats för en luftmadrass i ett hörn om viljan funnits, men så har det inte blivit. Min ex-fru har vid ett par tillfällen besökt familjen och då bott på Rasta hotell. Själv har jag väntat på en inbjudan att t.ex. se familjens nya hus. Men när nu två år passerat och ingen sådan inbjudan kommit förstår jag att jag inte är önskvärd överhuvudtaget. Och svärdotterns kommentar innehåller ju också en bekräftelse på att våra tidigare besök också egentligen var ovälkomna.

I detta sammanhang skall nämnas att vid ett par tillfällen, när sonen med familj varit på väg utomlands, har alla fyra erbjudits övernattning i min ex-frus lilla tvårumslägenhet för att lättare anpassa den fortsatta resan till flygavgång eller annat. 

Jag har nu kommit till det stadiet att jag med stor sannolikhet inte kommer att någonsin träffa sonen i hans eget hem. Jag skulle bara känna mig som något ruttet katten släpat in. Men vill sonen och barnen komma hem till mig är dörren öppen, men svärdottern får ligga på hotell. Det kommer heller inte ske, sonen får inte för frugan sin.