5. aug, 2015

Begränsa invandringen eller bygg barackläger

Minskad invandring eller barackläger?

Minskad invandring eller barackläger?

Det skrivs i nästan varje dagstidning om hyresvärdar som tjänar stora pengar på flyktingboende, asylboende eller vad nu kallar dem. Visst, det är ju självklart att det är en lukrativ affärsidé att skaffa en stor kåk, snickra ihop rejält med våningssängar, köpa loppismöbler och se till att det går att spola i toaletterna. Sen är det bara att sätta igång, för Migrationsverket och kommunerna är desperata - invandringen noterar nya rekordsiffror varje månad och varenda sängplats är eftertraktad - kosta vad kosta vill.

Jag är förbaskat trött på klagomålen över att uthyrarna tjänar pengar. Varför inte? Nystart av företag hyllas av varenda regering. Det innebär tillväxt, sysselsättning och skatteintäkter. Varför klaga? Uthyrarna löser problem som stat och kommun inte själva kan lösa – att härbärgera flyktingar.

Jag såg i en tidningsartikel att det var några som var på väg att skapa ett asylboende för upp till ca 3 000 personer, genom att sälja andelar till intresserade. Kalkylen över ”räntan” på den isatta andelen är helt enkelt lysande. Om det startar något sådant andelsboende i min landsända är jag definitiv intresserad att köpa några andelar. Som sagt: Varför inte? Lättförtjänta pengar.

Alldeles nyligen hörde jag invandrarminister Morgan Johansson beklaga sig över de höga kostnaderna för asylboenden, som i en del fall är illa skötta, har usel standard och är felplacerade. Men jag hörde honom inte nämna hur man skall lösa den desperata situation som nu råder hos Migrationsverket och kommunerna, som måste se till att nyanlända resp. anvisade flyktingar får tak över huvudet, mat i magen och en säng att sova i.

De skall förstås ha svenskundervisning också, men det förefaller vara klent ställt med SFI-lärare. Och jobb?  Ja, det är ju ett annat problem som vi måste lösa gemensamt om några år.

Ett gammalt ordspråk passar ganska väl in för att sammanfatta situationen: Fem äro bjudna men tio komna, slå vatten i soppan och hälsa välkomna.


Som jag visat i en tidigare artikel har flera års låg volym på bostadsbyggandet skapat en stor brist särskilt på hyresrätter med rimliga hyror. Visserligen har byggvolymen ökat de senaste två åren, men under de närmaste 6-7 åren kommer man inte att ha hunnit i kapp efterfrågan, som till stor del styrs av just invandringen. http://www.finska-krigsbarn.se/418974527/2903445/posting/bostadspolitisk-h%C3%A4rdsm%C3%A4lta

När det nu gäller asylboende och eller flyktingboende, som så många tjänar så grova pengar på, där gäller att dessa lycksökare måste bli konkurrensutsatta. Det finns egentligen bara två alternativ:

  1. Minska efterfrågan på asyl- och flyktingboende.

Kan bara ske med minskad ström av invandrare, som med fördel kan kombineras med att alla de som fått avslag på sina asylansökningar, d.v.s. inte har rätt att längre vistas i Sverige, utvisas till sina hemländer. En radikalt minskad efterfrågan kommer automatiskt att slå ut en hel del av de värsta profitörerna och skapa prissänkningar hos kvarvarande.

  1. Barackläger.

När stora flyktingskaror sökte sig till Sverige under krigsåren, placerades de i nyuppförda barackläger, som fanns utspridda över hela landet. Eftersom första alternativet knappast kommer att ses som en reell möjlighet av 7-klövern, är baracklägren enda återstående alternativet.  Naturligtvis är det inte enkelt i en handvändning skapa sådana, men Reinfeldt hade ju en vision när han talade om hur glest befolkat Sverige egentligen är. Visionen kan faktiskt bli en realitet. Infrastrukturen är löst om man bygger lägren på orter längs med Inlandsbanan från Östersund och uppåt. Samtidigt motverkar man landsbygdens avfolkning.

 Historia om 1940-talets flyktingar

I en annan blogg skrev jag för några år sedan en artikel om 1940-talets flyktingar i Sverige. Det kan kanske vara intressant att veta något från den tiden för att få ett perspektiv till vad som sker nu.


 I en artikel i Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 16.9 1945 hittade jag en artikel som ger ett litet perspektiv på hur många människor från olika nationer som befann sig i Sverige 1945. Kriget i Europa är slut och många flyktingar reser hem medan nya grupper anländer.  Situationen beskrivs genom den citerade artikeln men alldeles lätt att förstå sifferexercisen är det inte.

130.000 utlänningar i Sverige

Antalet utlänningar i Sverige vid denna månads ingång har beräknats till 129.700. I denna siffra ingå närmare 1.000 finska evakuerade och 34.000 finska barn. Dessutom hade en grupp på närmare 4.500 norska barn tillkommit. Antalet kvarvarande utlänningar som kommit till Sverige genom försorg av Röda Korset och UNRRA uppgick till över 9.000. Talrikast äro balterna, 33.700, i vilken siffra ingå 6.500 estlandssvenskar. Bland övriga nationaliteter kunna nämnas omkring 5.000 danskar, 7.700 finnar och 4.800 norrmän, 15.100 polacker och 7.600 tyskar. Siffrorna för danskar och norrmän omfattar ej de personer, som befunno sig i landet vid månadsskiftet, men som anlänt hit efter viseringspliktens upphävande på kortare besök än tre månader. Antalet utlänningar i riket med visering den 1 juli har av socialstyrelsen beräknats till 63.748, innebärande en minskning med c:a 35.700 sedan föregående kvartalsskifte. Förutom minskningen av danskar och norrmän, som sammanlagt kan beräknas till omkr. 35.700, har nedgången bl.a. ägt rum ifråga om antalet finnar, belgare, holländare och tyskar. Å andra sidan har bl.a. antalet polska, amerikanska och brittiska medborgare ökats. Allt som allt beräknades 140.000 utlänningar befinna sig i Sverige vid halvårsskiftet. Då det numera är svårt avgöra vilka som äro flyktingar har någon flyktingredovisning ej skett denna gång.

Kommentar: UNRRA = United Nations Relief and Rehabilitation Administration, var en internationell, grundad 1943 och representerade 44 nationer. Den blev en del av FN 1945 och var särskilt aktiv 1945 och 1946, med hjälp av allehanda slag till nationer som hamnat i mänskligt och politiskt kaos på grund av kriget. Särskilt viktigt var arbetet med att hjälpa människor att återvända till sina hemländer. UNRRA avvecklades 1947, då dess funktioner överfördes till andra FN-organ. 


 En mycket stor andel av de olika flyktinggrupperna var hänvisade till att vistas i barackläger. En del av lägren utgjorde samtidigt en karantän som flyktingar såväl som befriade fångar måste genomgå. Finska barn hade sedan 1939/40 kunnat placeras i privata hem. Det gällde också flertalet barn från andra länder. För alla gällde huvudprincipen att människorna skulle få hjälp att återvända till sina hemländer. Det var förstås inte möjligt för balter vars länder Sovjet ockuperat, eller judiska flyktingar som inte hade någonting att återvända till.