DN 24 sept 1941

Dokumentet handlar om bakgrunden till inbjudan till Finland att sända barn till Sverige med anledning av Forysättningskrigets utbrott 1941.

Finska barn kommer och reser

  • 1. Periodvisa barntransporter
  • Finlands krig med sin store granne i öster var naturligtvis grundorsaken till att barnförflyttningarna skedde. Finlands krig kan delas in i tre olika krig – Vinterkriget – Fortsättningskriget – Lapplandskriget. Någon närmare redogörelse för de olika krigen kommer inte att göras här.   

     1.      Vinterkrigsbarn från dec 1939 till mars 1940

    Under denna tid kom ca 8 000 barn tillsammans med ett tusental mödrar. De flesta barnen placerades i fosterhem. Ca 90 % av barnen hade återvänt vid årsslutet.

     2.      Sommarbarn juni 1941

    Vintern 1941 diskuterades ett förslag att ta emot 2 000 barn för sommarvistelse i Sverige, men tveksamheter om organisation och finansiering fördröjde avresorna och endast ca 750 barn hann komma till Sverige. Fortsättningskriget utbröt den 26 juni 1941, och transporterna stoppades. Majoriteteten av barnen blev inledningsvis placerade i sommarkolonier. Före höstterminens början hade nästan hälften av barnen rest hem till Finland för att gå i skola. Resten omplacerades till fosterhem. Främst i Halland och Dalarna.

      3.      Fortsättningskriget september 1941 – juni 1942

    Det nya kriget innebar nya planer, där främst barn ur evakuerade familjer inledningsvis prioriterades för resa hösten 1941. Ca 4700 barn hade rest fram till årsskiftet, största delen var under 7 år. Folkförsörjningen under vintern hade försämrats drastiskt. Undernäring och sjukdomar drabbade barnen i ökande omfattning. Från januari ökade antalet och storleken på transporterna och fram till midsommar hade ytterligare ca 18 000 barn kommit till Sverige. Då plötsligt upphörde transporterna – det var endast planerade transporter av sjuks barn som gjordes

    Hösten 1942 och hela året 1943 återvände de flesta barnen till sina familjer. Det var endast några hundra sjuka barn som fick resa till Sverige. Kvar fanns ca 7500 barn i svenska familjer eller i svensk sjuk- eller institutionsvård.

      4.      Fortsättningskriget februari 1944 – september 1944.

    Efter att ha slagit tillbaka Tysklands ockupationsförsök gick Sovjetunionen till anfall mot Finland. Först med terrorbombningar i februari mot Helsingfors och andra kustnära städer, sedan från den 9 juni med omfattande markanfall över Karelska näset och Ladoga-Karelen. Striderna upphörde den 5 september.

    Barntransporterna kom igång nästan panikartat i februari och pågick i stor omfattning långt in i september. Det handlade nu i huvudsak om att undkomma kriget.

    När striderna mot Sovjetunionen upphörde hade nästan 30 000 barn skickats till Sverige. Många gjorde då sin andra Sverigeresa – en del t.o.m. sin tredje. Den stora strömmen av barn ställde krav på inrättande av flera karantäner, genomgångshem och barnhem, eftersom periodvis fanns inte tillräcklig tillgång på fosterhem. Ca 40 000 finska barn befann sig samtidigt i Sverige i september 1944.

      5.      Lapplandskriget oktober 1944 – april 1945.

    Som villkor för vapenstillestånd och fred krävde Sovjet att tyska trupper förlagda i Finland skulle avlägsnas. Detta kunde inte ske på fredligt sätt utan Finland måste med vapenmakt driva ut tyskarna. Med den omfattande evakueringen av befolkningen från Finska Lappland kom uppåt 56 000 personer till Sverige, ca 18 000 barn var barn. De betraktades inte som krigsbarn utan som flyktingar och nästan alla var placerade tillsammans med sina anhöriga i flyktingläger i de nordligaste länen.

.

  • 2. Sjuka finska barn

Enligt överenskommelse mellan svenska Hjälpkommittén och det finska Socialministeriet skulle Sverige ta emot 6 000 sjuka finska barn, som inte kunde beredas sjukvård och behandling i Finland. Detta skedde också under flera år i reglerade former och pågick faktiskt flera år efter kriget. Transporterna skedde ofta med ofta med flyg och i särskilda kontingenter med tåg. Åtskilliga av dessa barn togs emot på speciellt för finska barn inrättade avdelningar på sjukhus, sanatorier och konvalescenthem. Tbc-sjuka barn placerades på speciellt barnsanatorier, men också på finska barnavdelningar på bl.a. Hessleby, Apelvikens och Rävlanda sanatorium. Eftervård organiserades på olika mindre konvalescenthem, som fick karaktär av barnhem. I bästa fall kunde placering i fosterhem följa, men många barn vistades hela sin tid i Sverige på sanatorium eller i annan vård, kanske i flera år utan att någon gång ha fått besök av anhörig.

Med de ”friska” transporterna upptäckte man i karantänerna att många barn var sjuka eller blivit smittade under resan. Över tiden kom det att handla om ca 6 000 barn, som också måste beredas vård i någon form, under kortare eller längre tid, innan fosterhemsplacering var tänkbar. Läkarundersökningarna gjordes redan vid ankomsten av Medicinalstyrelsens utsedda läkare, som också beslutade om att skilja barnen från transporterna och placera dem i någon av de vårdformer som stod till buds.

Många finska barn kom att hamna i en veritabel vårdcirkus med upprepade omplaceringar t.o.m. mellan institutioner i olika län. Det fanns ingen ställföreträdande förälder, barnavårdsman eller särskild person, som följde det enskilda barnets väg genom den svenska vården. Sällan eller aldrig skedde någon dialog med föräldrarna om barnets vård, de var merendels ovetande om vad barnen fick gå igenom. Svenska barn som blev sjuka och vårdades på sjukhus fick återvända hem, medan finska barn placerades på konvalescenthem eller barnhem. Mera sällan fanns det någon familj som tog sig an ett konvalescentbarn.[1]

  • 3. Barnen återvände – till kaos

De finska myndigheterna hade redan från början bestämt att i princip alla finska barn skulle kallas hem när kriget var slut. Egentligen gjorde man inte avkall på den principen utan kallade hem barn utan större hänsyn till de praktiska möjligheterna att ta emot dem. Från Finland ville man tillmötesgå olika föräldraönskemål. Men det innebar att barnen, som var utspridda över hela Sverige skulle "plockas" från olika håll, vilket skulle medföra åtskilliga resor med enstaka barn, med vuxen följeslagare till oproportionellt stora kostnader och tung arbetsbörda för den svenska personalen. Man ville, för att göra hemresorna kostnadseffektiva, kunna koncentrera hemresorna till ett fåtal större resor. Det handlade också om att ordna med vettig utspisning. Från svenskt håll ville man också ha klara besked om hemmen i Finland verkligen var i stånd att ta emot sina barn. Ännu så sent som i maj 1945 tvistade man om

Det kan inte ha varit enkelt att planera barnens hemresor efter de olika, ibland motstridiga intressen och avsikter som blandades med praktiska förutsättningar som transportmöjligheter, skolstart och försörjningsläge. I Sverige fanns det familjer som önskade behålla sina fosterbarn så länge som möjligt. De visste ofta på goda grunder att försörjningsläget i Finland kunde vara riktigt besvärligt hos den väntande familjen, eller att stora förändringar skett; t.ex. stupad fader, omgifte, nya småsyskon. Trångboddhet, ibland i undermåliga bostäder var ett annat stort problem. Barnens egna reaktioner inför hemkallelserna och hemförhållandena blev också faktorer som starkt påverkade fosterfamiljerna.

Från svensk synpunkt fanns också frågor om hemvändande skolbarns språkliga anpassning. Många barn kunde ha vistats i Sverige sedan hösten 1941 eller våren 1942 och för dem uppstod ett stort problem att återvända till Finland i augusti och sättas i finsk skola redan den 1 september. Det var bara ett fåtal förunnat att komma till svenskspråkig skola.

Största delen av barnen, som sänts till Sverige, fick sina hemresor fördelades över åren 1945, 1946 och 1947. Och sjuka barn fick resa hem även under de följande två åren. Ofta berodde detta på att man inte ville äventyra den vård som getts i Sverige på grund av bristande kapacitet i Finland.

Kvar i Sverige blev sammanlagt ca 10 000 barn som fosterbarn eller adoptivbarn. Flera av de svårigheter och problem som Hjälpkommittén förutspått blev besannade, vilket ledde till att flera tusen barn återvände till Sverige bara efter några månader i Finland.

Hjälpkommitténs administrativa chef konstaterade senare, att om man kunnat förutse alla de negativa konsekvenser som uppstod för tusentals barn, deras familjer i såväl i Finland som i Sverige, skulle man ansträngt sig att organisera hjälparbetet i Finland.



[1] Tapani Rossi: Räddade till Livet

Hjälpa finska barn; blev som en folkrörelse

En imponerande folkrörelse

Vädjande om hjälp

Såväl den finske barnläkaren, professor Arvo Ylppö som socialminister K.A. Fagerholm reste till Sverige på nyåret 1942 för att beskriva det prekära försörjningsläget Finland som uppstod redan i slutet av 1941. De ville utverka svensk medverkan till att ta emot åtskilligt fler sjuka barn. Minst 100 000 barn var hotade till liv och hälsa i det aktuella läget.

Professor Ylppö fick enligt egen utsago dagligen avvisa halvdöda barn från sjukhuset.

Fagerholm hade vid sitt besök förklarat ”att minst 300 000 barn från obemedlade hem i Finland skulle behöva komma över till Sverige på en tid”. Så stort antal barn kunde Sverige naturligtvis inte klara att ta emot. Och det var nog inte heller Fagerholms avsikt att begära så stor hjälp. Uttalandet var mer en beskrivning av hur allvarligt försörjningsläget i Finland egentligen var. Och visst hade det effekt. Nära nog varenda svensk dagstidning hade stora artiklar om nöden, svälten och barnadödligheten i Finland särskilt vintern och våren 1942

Den svenska beredvilligheten att ta hand om små finska barn blev alltså enormt stor. I en artikel i Västernorrlands Allehanda skriver man: ”Det har blivit en folkrörelse av imponerande mått att hjälpa finska barn över till Sverige undan kriget och ge dem vård och uppehälle här. I närvarande stund närmar sig antalet överförda barn 10.000. Men behovet är så stort att mångdubbla antalet skulle behöva komma hit.”

En veckotidning som engagerade sig hårt för finska barn var Veckojournalen. I ett par stort upplagda artiklar i början av 1942 kunde man läsa rubrikerna ”ETT FINSKT BARN i varje svenskt hem” och ”Varför inte 100 000 finska barn”. Tidningen beskrev den tilltagande livsmedelsbristen orsakad av missväxtår, stoppad import och förlorade landområden. Vidare beskrevs hur minskad livsmedelstilldelning särskilt drabbade barnen. Sveriges befolkning kunde göra en stor humanitär gärning för Finlands nödlidande barn. Att hjälpa Finlands barn var att rädda Finlands framtid.

I Sverige fanns en viss politisk tveksamhet till att ta emot sjuka finska barn. Antalet vårdplatser på barnkliniker var endast c:a 750, så tveksamheten var nog välgrundad. Men när man undersökte förutsättningarna bättre förstod man att på bl.a. epidemisjukhus och sanatorier fanns goda beläggningsmöjligheter. Och allmänhetens stora gensvar medförde att ett stort antal sjukhem, konvalescenthem och sjukhusavdelningar redan i februari ställdes till förfogande. Detta ledde till att man kunde utlova att ta emot upp till 6 000 sjuk barn från Finland, fördelade över en längre tid.

Över åren skickades nästan alla dessa 6 000 barn. Enligt Hjälpkommitténs summering 1947 kom 1942 1810 barn, 1943 974 barn, 1944 675 barn, 1945 881 barn och 1946 847 barn, eller summa 5187 barn. Men även åren 1947 -1949 kom sjuka barn till Sverige men då i mindre kontingenter.

Utöver de planerade sjuktransporterna utgallrades vid läkarundersökningar i karantänerna åtskilliga ”friska” barn som var i behov av omgående sjukhus- eller sanatorievård. Själva transporten utgjorde ett problem genom den smittoöverföring som skedde i de trånga tågkupéerna eller i båtarnas stora sovsalar. Hjälpkommittén uppger att gallringen omfattade ca 10 procent av alla d.v.s. ca 6 000 barn. Summan av detta blir att ca 12 000 finska barn togs om hand i någon slags vård från kvalificerad långvarig sjukhusvård till enklare vård för kontroll och utläkning av epidemisk sjukdom eller helt enkelt återuppbyggnad efter längre period av undernäring.

Exempel på kollektiv vård

Många tidningsartiklar under de första månaderna 1942 innehöll uppgifter om att företag erbjudit såväl fastigheter som pengar för finska barns vård, men alla erbjudanden tycks inte ha blivit förverkligade eftersom hemmen inte återfinns i Hjälpkommitténs förteckningar.

  • Personalorganisationer på vissa företag utfäste sig att svara för vårdkostnaderna för visst antal barn en bestämd period. Ett exempel på detta är ”Kommittén Hjälp Nordens Barn” bland SAAB:s tjänstemän som gav årliga bidrag till Privata sjukhemmet i Linköping även kallat SAAB-hemmet.
  • Och Östgötahjälpen för Finlands barn inrättade bl.a. ett särskilt barnsanatorium i Linköping, ett sjukhem i Skänninge, och en kirurgisk avdelning på lasarettet.
  • Barnhemmet på Trollesunds slott i Ludgo underhölls av officerskåren på Svea Livgarde och i Nyköping inrättades ett barnhem för lindrigt sjuka barn.
  • Svenska Sockerbruksaktiebolaget, SSA, åtog sig att bekosta vården för 10 finska barn på barnsjukhuset i Malmö. Antagligen gällde åtagandet under år 1942. En grupp om åtta barn fanns på sjukhuset i samband med luciafirandet 1942.
  • Monarks semesterhem i Tobo, Uppland, inrättades med 10 platser för sjuka barn och underhölls av fabrikör Birger Svensson och disponent Tage Varborn. Verksamheten pågick 8.6 1942- 25.8 1943 och över tiden hade 16-17 barn vistats på hemmet. Alla barn fick fullständig utrustning när de reste hem till Finland.
  • Vid Diakonissanstalten Gälegården i Viskan, iordningställdes ett konvalescenthem för 23 sjuka finska barn fr.o.m. den 15.3 1942. Ortens industrier lämnade garantier för hemmets drift under minst ett år. Hemmet förestods av diakonissorna Sigrid Sundberg och Märtha Karlsson.
  • En intressant variant fanns på barnhemmet på Johannishus slott i Blekinge. Varje barn hade ett ”fadderskepp” bland marinens stridsfartyg där de ombordvarande förbundit sig att svara för barnets vårdkostnader. Större skepp kunde vara fadderskepp för 2 à 3 barn samtidigt.
  • Lokalavdelningar inom Röda Korsets startade sjukhem i Västerås, Asmundtorp, Alfta, Fillsta, Eskilstuna, Katrineholm med flera platser. De fick olika karaktärer, delsvis beroende av vilken lokal kompetens man hade.
  • Flera kommuner i Sverige utsåg under krigsåren s.k. adoptivorter i Finland (kallas numera vänorter) till vilka man riktade sin hjälp. Några kommuner inrättade barnhem eller barnkolonier för barn från sådana orter. T.ex. Sundsvall tog emot barn från ”adoptivstaden” Björneborg (Pori) på kolonin Stavreviken. Liknande skedde i Skellefteå som tog emot ett tiotal barn från Brahestad på ett hem benämnt Sommarbo. Alingsåsborna och industrierna inrättade flera olika barnhem där barn från fadderorten Karis fick vistas.
  • Listan på exempel, som ovan beskrivna, kan göras mycket längre

Räddade till livet och ett bättre liv

Man kan ifrågasätta om det var meningsfullt att skicka så många barn till Sverige. Litteraturen med vetenskapliga avhandlingar eller personliga berättelser, konstaterar ofta att det var till större skada än nytta. Det kan också vara riktigt, men man glömmer då bort, att om vård inte erbjudits finska barn i Sverige har sannolikt 3 000 barn avlidit om de stannat kvar i Finland. Detta som en följd låg motståndskraft mot t.o.m. ganska banala smittor och nästan obefintlig medicinsk läkarvård. Och av alla övriga barn som vistats i svenska familjehem och barnhem har tiotusentals barn tillfrisknat till ett sundare liv tack vare rikligare och bättre kost.  

Finska barn anländer och återvänder

Den svenska lottakårens arbete med och för de finska barnen var en förutsättning för att verksamheten skulle kunna genomföras.
Vid alla gränsmottagningar fanns lottorna och tog emot oss, tröstade, gav oss mat. De följde med på våra tågresor vart vi än skulle, såg till att vi hade det så bra man kunde göra ombord på tågen.

1. Periodvisa transporter

För dem som inte är insatta i tiden och omfattningen av barntransporterna följer här en sammanfattning. Transporterna av finska barn kan indelas i fem ganska väl avgränsade perioder:

 

  1. 1.      Vinterkrigsbarn från dec 1939 till mars 1940

Under denna tid kom ca 8 000 barn, varav merparten (7 000) placerades i fosterhem, enligt Centrala Finlandshjälpens redovisning. Ca 90 % av barnen hade återvänt vis årsslutet.

 

  1. 2.      Sommarbarn juni 1941

Planen var att ta emot 2 000 barn för sommarvistelse i Sverige men tveksamheter i organisation mm fördröjde avresorna och endast ca 750 barn hann komma till Sverige innan Fortsättningskriget utbröt den 26 juni 1941, och transporterna stoppades. Majoriteteten av barnen blev inledningsvis placerade i sommarkolonier. Före höstterminens början hade nästan hälften av barnen rest hem till Finland och resten omplacerades till fosterhem.

 

  1. 3.      Fortsättningskriget september 1941 – juni 1942

Det nya kriget innebar nya planer, där främst barn ur från vinterkriget evakuerade familjer inledningsvis prioriterades för resa hösten 1941. Ca 4500 barn hade rest fram till årsskiftet. Folkförsörjningen under vintern försämrades drastiskt. Undernäring och sjukdomar drabbade barnen i ökande omfattning. Från januari accelererade transporterna och fram till midsommar hade ytterligare ca 18 000 barn kommit till Sverige.

Sommaren 1942 och hela året 1943 återvände de flesta barnen till sina familjer. Men kvar blev ca 7500 barn i svenska familjer eller i svensk sjuk- eller institutionsvård.

 

  1. 4.      Fortsättningskriget februari 1944 – september 1944.

Sovjetunionen hade slagit tillbaka de tyska trupperna i Östeuropa, och inledde anfall mot Finland. Först med terrorbombningar från februari mot Helsingfors och andra kustnära städer. Den 9 juni inledde Röda Armén omfattande markanfall. Barntransporterna kom igång med stor intensitet i februari och pågick i stor omfattning långt in i september. Det handlade nu i huvudsak om att undkomma kriget.

När striderna mot Sovjetunionen slutade i september hade nästan 30 000 barn skickats till Sverige. Den stora strömmen av barn ställde krav på inrättande av flera karantäner, genomgångshem och barnhem, eftersom periodvis fanns inte tillräcklig tillgång på fosterhem. Ca 38 000 finska barn befann sig samtidigt i Sverige i september 1944.

 

  1. 5.      Lapplandskriget oktober 1944 – april 1945.

Som villkor för vapenstillestånd och fred krävde Sovjet att tyska trupper förlagda i Finland skulle avlägsnas. Detta kunde inte ske på fredligt sätt utan Finland måste med vapenmakt driva ut tyskarna. Med den omfattande evakueringen av befolkningen från Finska Lappland fanns ca 18 000 barn i de flyktinggrupper, som sökt sig över gränsen till Sverige. De betraktades inte som krigsbarn utan som flyktingar.

.

2. Sjuka finska barn

Enligt överenskommelse mellan svenska Hjälpkommittén och det finska Socialministeriet skulle Sverige ta emot 6 000 sjuka finska barn, som inte kunde beredas sjukvård och behandling i Finland. Detta skedde också under flera år i reglerade former och pågick faktiskt flera år efter kriget. Transporterna skedde ofta med ofta med flyg och i särskilda kontingenter med tåg. Åtskilliga av dessa barn togs emot på speciellt för finska barn inrättade avdelningar på sjukhus, sanatorier och konvalescenthem. Tbc-sjuka barn placerades på speciellt barnsanatorier, men också på finska barnavdelningar på bl.a. Hessleby, Apelvikens och Rävlanda sanatorium. Eftervård organiserades på olika mindre konvalescenthem, som fick karaktär av barnhem. I bästa fall kunde placering i fosterhem följa, men många barn vistades hela sin tid i Sverige på sanatorium eller i annan vård, kanske i flera år utan att någon gång ha fått besök av anhörig.

Med de ”friska” transporterna upptäckte man i karantänerna att många barn var sjuka eller blivit smittade under resan. Över tiden kom det att handla om ca 6 000 barn, som också måste beredas vård i någon form, under kortare eller längre tid, innan fosterhemsplacering var tänkbar. Läkarundersökningarna gjordes redan vid ankomsten av Medicinalstyrelsens utsedda läkare, som också beslutade om att skilja barnen från transporterna och placera dem i någon av de vårdformer som stod till buds.

Många finska barn kom att hamna i en veritabel vårdcirkus med upprepade omplaceringar t.o.m. mellan institutioner i olika län. Det fanns ingen ställföreträdande förälder, barnavårdsman eller särskild person, som följde det enskilda barnets väg genom den svenska vården. Sällan eller aldrig skedde någon dialog med föräldrarna om barnets vård, de var merendels ovetande om vad barnen fick gå igenom. Svenska barn som blev sjuka och vårdades på sjukhus fick återvända hem, medan finska barn placerades på konvalescenthem eller barnhem. Mera sällan fanns det någon familj som tog sig an ett konvalescentbarn.[1]

3. Barnen återvände – till kaos

De finska myndigheterna hade redan från början bestämt att i princip alla finska barn skulle kallas hem när kriget var slut. Egentligen gjorde man inte avkall på den principen utan kallade hem barn utan större hänsyn till de praktiska möjligheterna att ta emot dem. Från Finland ville man tillmötesgå olika föräldraönskemål. Men det innebar att barnen, som var utspridda över hela Sverige skulle "plockas" från olika håll, vilket skulle medföra åtskilliga resor med enstaka barn, med vuxen följeslagare till oproportionellt stora kostnader och tung arbetsbörda för den svenska personalen. Man ville, för att göra hemresorna kostnadseffektiva, kunna koncentrera hemresorna till ett fåtal större resor. Det handlade också om att ordna med vettig utspisning. Från svenskt håll ville man också ha klara besked om hemmen i Finland verkligen var i stånd att ta emot sina barn. Ännu så sent som i maj 1945 tvistade man om

Det kan inte ha varit enkelt att planera barnens hemresor efter de olika, ibland motstridiga intressen och avsikter som blandades med praktiska förutsättningar som transportmöjligheter, skolstart och försörjningsläge. I Sverige fanns det familjer som önskade behålla sina fosterbarn så länge som möjligt. De visste ofta på goda grunder att försörjningsläget i Finland kunde vara riktigt besvärligt hos den väntande familjen, eller att stora förändringar skett; t.ex. stupad fader, omgifte, nya småsyskon. Trångboddhet, ibland i undermåliga bostäder var ett annat stort problem. Barnens egna reaktioner inför hemkallelserna och hemförhållandena blev också faktorer som starkt påverkade fosterfamiljerna.

Från svensk synpunkt fanns också frågor om hemvändande skolbarns språkliga anpassning. Många barn kunde ha vistats i Sverige sedan hösten 1941 eller våren 1942 och för dem uppstod ett stort problem att återvända till Finland i augusti och sättas i finsk skola redan den 1 september. Det var bara ett fåtal förunnat att komma till svenskspråkig skola.

Största delen av barnen, som sänts till Sverige, fick sina hemresor fördelades över åren 1945, 1946 och 1947. Och sjuka barn fick resa hem även under de följande två åren. Ofta berodde detta på att man inte ville äventyra den vård som getts i Sverige på grund av bristande kapacitet i Finland.

Kvar i Sverige blev sammanlagt ca 10 000 barn som fosterbarn eller adoptivbarn. Flera av de svårigheter och problem som Hjälpkommittén förutspått blev besannade, vilket ledde till att flera tusen barn återvände till Sverige bara efter några månader i Finland.

Hjälpkommitténs administrativa chef konstaterade senare, att om man kunnat förutse alla de negativa konsekvenser som uppstod för tusentals barn, deras familjer i såväl i Finland som i Sverige, skulle man ansträngt sig att organisera hjälparbetet i Finland.



[1] Tapani Rossi: Räddade till Livet

Halland Hermelin001

I boken "Hur Sverige hjälpte Finland" berättar Centrala Finlandshjälpens länsombud Ann-Mari Hermelin om när de finska barnen skulle återvända till Finland efter vinterkrigets slut.