Allmänt om finska krigsbarn

18. feb, 2015

Hjälpkommittén för Finlands barn kallade ibland till konferenser med sina länsombud, då också representanter för Socialministeriets barnförflyttningskommitté i Helsingfors inbjöds att närvara. Som regel fanns också representation från Rädda Barnen med, liksom från Överståthållarämbetet i Stockholm.

Dessa konferenser pågick i två dagar behandlade i första hand frågor som rörde barntransporterna. Man förde också diskussioner om hur olika verksamheter skulle kunna finansieras. Hjälpkommitténs engagemang i barnbespisning i Finland var ett annat tema. Det var också den speciella röntgenbuss som Hjälpkommittén skaffat för tuberkulos-undersökningar i finska glesbygder. Från dessa möten fördes detaljerade protokoll, som ger en unik inblick i vad man talade om och hur man ansåg att olika frågor kunde lösas.

Det är min avsikt att återkomma till sådana frågor här. Denna gång skall jag bara reflektera över en ganska kort protokollsanteckning, som gjorts vid en konferens 17-18 april 1942:

  • Barn, som redan vistats i Sverige i 6 månader, borde om fosterfamiljerna icke kunde fortsättningsvis behålla dem, omplaceras i andra tillgängliga hem.

Jag har läst strofen några gånger och inser nu att man i sin rekrytering av fosterfamiljer kan ha förespeglat familjerna, att de inte skulle behöva vara bundna till ett finskt barn mer än i 6 månader. Jag har hört och läst berättelser att finska barn till sin egen och finska föräldrars förvåning tvingats byta familj. Fungerade det inte, så fick barnet byta till annan familj.

Visst kan man inse att det kunde uppstå situationer för familjerna, som gjorde det svårt eller omöjligt att fortsätta vården av ett barn man tagit till sin familj. Men formuleringen tyder på att det fanns en slags generell prövotid för familjerna. Kan det verkligen ha varit så enkelt?

Eller tänkte man att kriget kanske är slut inom 6 månader. I april 1942 hade den finska krigsmakten trängt tillbaka ryska trupper från Karelen och andra tidigare förlorade områden. Armén hade grävt ner sig i skyttegravar utmed Svirfloden mellan Ladoga och Onega. Och militärförvaltningen arbetade som bäst med att finlandisera nära nog hela det ockuperade Öst-Karelen. Det var också vid denna tid som K.A. Fagerholm hade signalerat att barntransporterna till Sverige skulle upphöra vid midsommartid. Vilket faktiskt också skedde.

Nu har jag dock inte uppfattningen att fosterfamiljerna i allmänhet utnyttjade någon slags "reklammationsrätt" av finska barn. I de absolut flesta familjerna blev de finska barnen älskade barn, som man ville behålla så länge som möjligt. Ju längre barnen stannade ju starkare blev banden.

Rätt eller fel? Det enda jag kan konstatera är att det inte var det finska barnet man i första hand tänkte på när det gällde att byta familj. Det hade redan skett en gång för alla barn.

16. feb, 2015

Fosterföräldrar

Vilka bevekelsegrunder hade fosterföräldrarna för sin önskan att ta hand om ett finskt barn?

När fortsättningskriget inletts blev frågan om nya barntransporter aktuell igen. Redan i september 1941 hade i Finland bildats Socialministeriets Barnförflyttningskommitté och i Sverige verkade sedan våren detta år Kommittén för finska sommarbarn, som delvis bestod av personer som varit engagerade i Centrala Finlandshjälpens barnverksamhet. Sommarbarnskommittén bytte namn till det mera passande Hjälpkommittén för Finlands barn. Man hade också kvar kontakter med många av de personer på läns- och lokal nivå som arbetat med Vinterkrigets finska barnverksamhet.

Finlands sak är vår!

Det blev därför naturligt att fortsätta ”rekryteringen” av fosterhem på likartat sätt som man gjort 1940 under Vinterkriget, framför allt genom täta informationer till såväl dagspress som veckopress, som beredvilligt vidarebefordrade vädjanden om anmälningar till fosterhem. Men pressens egen nyhetsrapportering om civilbefolkningens och i synnerhet de finska barnens utsatthet och sjunkande hälsotillstånd fick också stor genomslagskraft hos den svenska allmänheten särskilt de första månaderna 1942. Och någonstans i bakgrunden fanns antagligen en känsla hos en stor del av allmänheten att hjälpa det finska folket när regeringen tidigt deklarerat att den svenska neutralitetspoltiken innebar att man inte kunde hjälpa Finland militärt.

Humanism som ledstjärna!

Här följer några exempel på brevkommentarer som visar hur man på något sätt identifierar sig med barnens lidande. Först ett utdrag ur ett brev, som också kan representera många andra med liknande förklaringar:

  • Såg i tidningen häromdagen att Finlands barn lider nöd, dom får ju både frysa o svälta bara för krigets skull. [---]Därför har vi bestämt oss för att ta emot en liten finsk flicka på en 5 á 6 år i vårt hem.

Under första världskriget hade Sverige tagit emot ett antal österrikiska barn. En av dem som blivit kvar i Sverige anmälde också sitt intresse:

  • Då jag själv är f.d. Österrikiskt krigsbarn, skulle det glädja mig mycket, om jag kunde göra en liknande tjänst åt ett finskt barn.

Andra förklaringar med liknande humanitära bevekelsegrunder kunde lyda såhär:

  • Då det länge legat oss varmt om hjärtat, att på ett mer aktivt sätt hjälpa Finlands folk, har min Fru och undertecknad beslutat oss för att ta oss an ett barn.
  • Vi, min hustru och jag, längta efter att få aktivt hjälpa till.
  • Vi är bara enkla människor, en småbrukarfamilj som just ej har något överflöd, men med god vilja och ett för lidande människor ömmande hjärta så går det säkert bra att ta hand om en liten tös.

Egennytta eller bara normalt?
Det förekom också en del ekonomiska eller egennyttiga motiv i anmälningarna. När man så tydligt som i följande exempel visade sina avsikter var det nog ingen större risk att någon placering skedde hos den familjen. Men man kan på goda grunder anta att den här sortens egennytta inte alltid avslöjades.

  • Får härmed meddela att jag är ägare till ett eget hem ej lantbruk. Jag är änkeman 59 år gammal och är villig att mottaga moder och barn enligt medskickad kupong. Om det nu är någon moder som önskar komma och sköta om huset så är hon hjärtligt välkommen. Barnets ålder helst 4-5 år.

Ett annat fall handlade om en man vars hustru blivit inlagd på ett vårdhem, varvid ett hembiträde som skött hustrun slutat. Mannen önskade en finsk kvinna med barn, som kunde ersätta hustrun, då det var brist på hembiträden i området.

Det var naturligtvis svårt att döma ut familjer som t.ex. bedrev någon slags verksamhet som en handelsbod, bageri eller liknande rörelse, som olämpliga fosterfamiljer bara för att de antydde eller förväntade sig att barnen kom att hjälpa till. Sannolikt kom inte de finska bar­nen att behandlas på annorlunda sätt än vad som skedde med egna barn. Men många berät­telser visar att enskilda krigsbarn kunde hamna i verkliga svårigheter under lång tid.

Ett eget barn?

Det fanns familjer som uttryckte någon slags plikt att ta emot ett barn:

  • Min förfrågan är icke dikterad av längtan efter barn - jag menar, att den saken ordnar sig nog - men om det skulle vara svårt att få tag i hem åt finska barnen, så anser jag det som min skyldighet att anmäla mitt hem till förfogande.
  • Andra kunde förklara sig beredda att ta ett föräldralöst barn, då ett fosterhem nog vore att föredraga istället för barnhemsplacering.
  • Vi har inga barn. Min man han är borta på arbete jämt jag är så ensam och längtar efter lite sällskap. Min mamma dog för en månad sedan så det är så ledsamt att vara själv jämt, min man vill så gärna ha en liten finsk tös att prata med om kvällarna när han kommer hem.

 Så fanns det de som verkligen ville ha ett barn, som de också kunde få behålla, ibland förenat med vissa villkor eller att man förbehöll sig en prövotid.

  • Undertecknad är villig mottaga i sitt hem en flicka i åldern 2 till 4 år, hon får komma så fort hon kan, hon får stanna så länge hon vill, eventuellt för alltid.
  • Undertecknad önskar gärna ta emot en flicka i ålder ej över två år, välskapad och snygg helst utan föräldrar för vi vill ha henne som egen, vi är själva unga och har inga barn, bor på landet och har väl ekonomiskt ställt.
  • …. Flickan måste vara fullt frisk och fri från dåliga anlag. Av god börd, men gärna fader- eller helt föräldralös. Skulle barnet sedermera visa sig till alla delar bra, skulle vi, om möjligt, vilja behålla henne för framtiden.

Och visst fanns detfamiljer som ville ha ett ”syskon” till sitt enda barn.

 Kollegiala motiv:

Det fanns också kollegiala motiv till att hjälpa till att ta hand om ett finskt barn. Omfattningen av dessa motiv har inte utretts specifikt, men de var mycket vanliga. En mängd yrkesgrupper rekommenderade sina medlemmar att ställa upp som fosterföräldrar för barn till motsvarande finska yrkesgrupper. En lärarinnas motiv är ett solklart exempel på en sådan kollegial tanke:

  • Kommer det några finska lärarbarn, så skulle undertecknad helst vilja ta emot ett sådant. Kolleger ligger en ju närmast om hjärtat.

Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) var nog en av de första organisationerna som uppmanade genom sin medlemstidning RLF-tidningen Sveriges bönder att ta emot finska barn. Liknande uppmaningar fanns bland jurister, läkare, teknologer, officerare m.fl. Och detta uppfattades i Finland som positivt, då barnen därmed förväntades komma till liknande miljö som hemma.

 Källa:

Blandat med egna kommenterar och uppgifter är stora delar av innehållet i detta inlägg hämtat ur Paul Epäilys utmärkta uppsats Fosterföräldrar, En studie av de finska krigsbarnens svenska fosterföräldrar 1939-1947.
Paul Epäilys är son till ett krigsbarn och har också andra släktingar som var krigsbarn i Sverige. Han arbetar som arkivarie på Regionarkivet i Göteborg. Ämnesvalet till hans uppsats kändes helt naturligt för honom.

 

16. feb, 2015

Finska sjuktåg och barntåg

Finska barn transporterades med tåg från hemorter eller uppsamlingsplatser till utskeppningshamnarna i Åbo och Vasa. Mindre grupper kunde resa med de reguljära förbindelserna. Antagligen kunde man också organisera extravagnar till sådan tåg eller skapa hela extra tåg. Men när det gällde riktigt stora barntransporter användes de finska sjuktågen. Här får vi en inblick i dessa tågs funktion och bemanning.

10 sjuktåg.

Under krigsåren hade man skapat sammanlagt tio sjuktransporttåg, vars främsta uppgift var att transportera sårade från fältsjukhus till militärsjukhus långt bakom fronten. Några av dessa fick också till uppgift att transportera barn till och från Haparanda. Se bild över dåtidens finska järnvägsnät nederst på sidan.

Namn efter chefen.

Sjuktågen fick vanligen namn efter överläkaren ombord. På tåg nr 8 var en sanitetsmajor Alarik Jahkola chef, därför kallades tåget Alarik. Topi, Aapo, Tötterman, Jooseppi och Huhtikangas är exempel andra sjuktåg. Tågen hade i allmänhet 15 vagnar och drogs av tunga godstågslok. Vagnarna var organiserade på liknande sätt i alla tågen.

Efter loket fanns dessa vagnar:

1 = konduktörsvagn
2 = förrådsvagn
3 = III kl sovvagn med 33-39 liggplatser
4 - 5 = III kl kupévagnar med sittplats för 90-100 lindrig sårade patienter
6 = I kl bostadsvagn för befäl och vårdpersonal
7 = II kl bostadsvagn för befäl och vårdpersonal
8 = III kl bostadsvagn för manskap
9 = matsalsvagn
10 = köksvagn
11 = poliklinik, medicinförråd och utrymme för 16 bårar
12 - 15 ombyggda III kl vagnar som rymde vardera 32 bårar
Det var enormt långa tåg.

Bemanning och patientplatser.

På Alarik fanns 50-60 sovplatser för personalen. För sårade fanns 144 bårplatser, 211 sittplatser, d.v.s. 355 platser. Efter svåra strider kunde överbeläggning ske. Personalen bestod av 2 läkare, 12 sköterskor, 9 lottor, 25 militär personal, 6 tågpersonal inkl. lokföraren.  Översköterska på Alarik var Ruth Eriksson, som senare gav ut en bok om sina dagboksanteckningar från resorna.

Rullande hem.

Sjuktågen var i praktiken rullande hem för personalen, som kunde vistas ombord i åratal, med avbrott för permission eller annan kommendering. Om det var möjligt vid något tåguppehåll i närheten av någon sjö, försökte man ta ett rejält bad om temperaturen tillät, eller fiska för att dryga ut den enformiga kosten. Svamp- och bärplockning med samma syfte skedde ibland. Vintertid kunde man ta en tur med skidor. Allt för omväxlingens skull.

Patientsäkerhet?

 

Här finska barn i en av sjuktågets bårvagnar.
En av ledsagarna pratar med ett par flickor.

 

De bårburna patienterna lastades in genom fönster som byggts om till öppningsbara luckor, Och bårarna stuvades i två våningar längs vagnssidorna. På- och avlastning tog i allmänhet många timmar i anspråk varje gång och färden kunde avbrytas av flyglarm. Och om möjligt försökte man söka skydd i terrängen, men det var omöjligt när det gällde bårpatienterna. Trots Röda Korsmärken på tågen tog inte ryskt flyg någon hänsyn till det och man kunde inte alltid välja nattliga transporter. Alarik blev inte attackerat på detta sätt men flera vagnar blev skadade på bangården i Helsingsfors vid bombningarna den 6 februari 1944.

Det hände också att loket måste repareras och då fick man ett ersättningslok som inte hade samma styrka som det ordinarie. All ångenergi gick åt att dra tågsättet. Dels gick det långsammare och dels räckte inte energin till att värma upp vagnarna. Man tvingades att koppla bort ångslangen som levererade värme till tåget. När det hände vintertid blev det fruktansvärt kallt för alla ombord.

 Arbetsplikt.

Alla 10 tågen behövdes inte under den tid som det förhållandevis odramatiska ställningskriget 1942-1943 pågick i Östkarelen. Då förekom det tillfällen att Alarik och andra tåg helt enkelt blev avställda. Personalen blev under tiden beordrad till höbärgning, vedhuggning eller annat arbete. Sjukvårdspersonal fick arbeta på krigssjukhus eller i annan sjukvård. Arbetsplikten krävde att ingen fick gå sysslolös.

Så snart tåget var tömt på patienter eller barn gällde storstädning och inventering så förråden kunde fyllas på.

Barnresor.

Barnresorna blev väsentligt annorlunda än sjukresorna. Till Haparanda gick några transporter hösten 1941 men från januari fram till sommaren 1942 blev det många transporter. Under hösten och nästan hela 1943 hämtades i stället hemvändande barn, och naturligtvis också efter kriget. Den intensivaste transportperioden var från februari till september 1944.

Antalet barn som kunde tas ombord kunde ofta uppgå till över 500, t.o.m. mer än 600 vid några tillfällen. Då kom också Barnförflyttningskommitténs färdledare och flera ledsagare ombord. Det kunde bli ett trettiotal damer som också skulle få plats. Det uppstod nog konflikter ibland mellan ledsagarna och sjukvårdspersonalen, som kände intrång i sina vanliga ”revir”.

Haparanda var populärt.

Möjligheten att komma över till Haparanda uppskattades mycket. Det förekom ofta att personalen fick 5 kronor vardera att spendera på inköp mm i Haparanda. Kanske fick man också några ransoneringskuponger. En välbesökt plats var den kantin som Haparanda-lottorna drev i stationsbyggnaden.

Källa: "Jorden runt med Alarik - dagbok från ett sjuktåg under fortsättningskriget" av Ruth Eriksson. H Schildts förlag 1988.