5. jul, 2019

OM ett romanmanuskript.

FaceBook gruppen Finska Krigsbarn är ett forum skapat av Säde Ikonen, som ville samla krigsbarn och deras anhöriga för att utbyta erfarenheter och kunskap om just finska krigsbarn. Hon hoppades på att just krigsbarnens egna barn skulle kunna söka sig till gruppen för att söka svar på sina frågor eller byta tankar om att vara barn till oss. Och det har de också gjort. Jag tror att majoriteten är just ättlingar och anöriga till krigsbarn samt en del representanter för de svenska fosterfamiljerna.Utbytena har väl fungerat något sånär, men sedan juni (2019) har en medlem tagit sig friheten att publicera sitt manus till en roman med titeln Två mammors barn / Kahden äitien lapsi. Författaren presenterar själv sin bok (sitt manuskript)  såhär:


”Ja, jag har skrivit en roman om krigsbarn som handlar om deras fortsatta öden, i vuxen ålder. Romanens huvudperson, kan man kalla henne för, heter Kyllikki, som blev en framstående arkitekt. Andra huvudpersonen är journalisten Erkki Kurkela, som har samlat berättelser om före detta finska krigsbarns öden senare i vuxenlivet.

Mellan Kyllikki och Erkki uppstår så småningom ett kärleksförhållande som senare blir ganska stormigt. I romanen förekommer även en Anitta, även hon ett krigsbarn som hade hamnat lite snett i livet och som jobbade som prostituerad i Göteborg och som Erkki fick intervjua och återge hennes sorgliga berättelse.”


Det är alltså en till största delen en fiktion - ett hopkok av fantasi en del fakta och kvasipsologiska resonemang om krigsbarn och pseudomoraliska förklaringar. Jag har försökt läsa något av det hittills publicerade i FB i tron att det kunde vara något intressant, eftersom författaren påstod att många som läst hans manus menar att han måste publicera sitt alster. Nu efter 4:e eller 5:e kapitlet är jag förskräckt över innehållet. Den förmenta romanen är för mig en veritabel smörja. 
Det är stundtals omöjligt att förstå vem som upplever det som berättas - en pseudonym eller författaren själv. Oavsett vilket är det ur författarens hjärna allt kommer, det är hans person och personlighet som får direkt genomslag i texten.
Om man bortser från en rad grammatiska kollapser, är nog författarens kvinnosyn den som borde få läsarna att slå bakut. Manuskriptets berättarpersonen har en starkt sexisistisk kvinnosyn, vilket framkommet i alla inslag om vilka kvinnor han söker, betraktar och/eller besöker. Bilden till den tänkta bokens omslag ger en antydan om detta.
Det är intressant att se, att vid författarens första presentation av sin bok var det 14-15 personer som yttryckte sitt gillande. Inga Gilla-markeringar syns till de senare publicerade kapitlen. Jag tror inte att det som hittills erbjudits läsarna motsvarar förväntningarna.
Om någon till Facebook anmäler författarens inlägg som olämpliga kommer de troligen blockeras av FB.