18. feb, 2015

6 månaders reklamationsrätt?

Hjälpkommittén för Finlands barn kallade ibland till konferenser med sina länsombud, då också representanter för Socialministeriets barnförflyttningskommitté i Helsingfors inbjöds att närvara. Som regel fanns också representation från Rädda Barnen med, liksom från Överståthållarämbetet i Stockholm.

Dessa konferenser pågick i två dagar behandlade i första hand frågor som rörde barntransporterna. Man förde också diskussioner om hur olika verksamheter skulle kunna finansieras. Hjälpkommitténs engagemang i barnbespisning i Finland var ett annat tema. Det var också den speciella röntgenbuss som Hjälpkommittén skaffat för tuberkulos-undersökningar i finska glesbygder. Från dessa möten fördes detaljerade protokoll, som ger en unik inblick i vad man talade om och hur man ansåg att olika frågor kunde lösas.

Det är min avsikt att återkomma till sådana frågor här. Denna gång skall jag bara reflektera över en ganska kort protokollsanteckning, som gjorts vid en konferens 17-18 april 1942:

  • Barn, som redan vistats i Sverige i 6 månader, borde om fosterfamiljerna icke kunde fortsättningsvis behålla dem, omplaceras i andra tillgängliga hem.

Jag har läst strofen några gånger och inser nu att man i sin rekrytering av fosterfamiljer kan ha förespeglat familjerna, att de inte skulle behöva vara bundna till ett finskt barn mer än i 6 månader. Jag har hört och läst berättelser att finska barn till sin egen och finska föräldrars förvåning tvingats byta familj. Fungerade det inte, så fick barnet byta till annan familj.

Visst kan man inse att det kunde uppstå situationer för familjerna, som gjorde det svårt eller omöjligt att fortsätta vården av ett barn man tagit till sin familj. Men formuleringen tyder på att det fanns en slags generell prövotid för familjerna. Kan det verkligen ha varit så enkelt?

Eller tänkte man att kriget kanske är slut inom 6 månader. I april 1942 hade den finska krigsmakten trängt tillbaka ryska trupper från Karelen och andra tidigare förlorade områden. Armén hade grävt ner sig i skyttegravar utmed Svirfloden mellan Ladoga och Onega. Och militärförvaltningen arbetade som bäst med att finlandisera nära nog hela det ockuperade Öst-Karelen. Det var också vid denna tid som K.A. Fagerholm hade signalerat att barntransporterna till Sverige skulle upphöra vid midsommartid. Vilket faktiskt också skedde.

Nu har jag dock inte uppfattningen att fosterfamiljerna i allmänhet utnyttjade någon slags "reklammationsrätt" av finska barn. I de absolut flesta familjerna blev de finska barnen älskade barn, som man ville behålla så länge som möjligt. Ju längre barnen stannade ju starkare blev banden.

Rätt eller fel? Det enda jag kan konstatera är att det inte var det finska barnet man i första hand tänkte på när det gällde att byta familj. Det hade redan skett en gång för alla barn.