16. feb, 2015

Arméns sjuktåg blev barntåg

Finska sjuktåg och barntåg

Finska barn transporterades med tåg från hemorter eller uppsamlingsplatser till utskeppningshamnarna i Åbo och Vasa. Mindre grupper kunde resa med de reguljära förbindelserna. Antagligen kunde man också organisera extravagnar till sådan tåg eller skapa hela extra tåg. Men när det gällde riktigt stora barntransporter användes de finska sjuktågen. Här får vi en inblick i dessa tågs funktion och bemanning.

10 sjuktåg.

Under krigsåren hade man skapat sammanlagt tio sjuktransporttåg, vars främsta uppgift var att transportera sårade från fältsjukhus till militärsjukhus långt bakom fronten. Några av dessa fick också till uppgift att transportera barn till och från Haparanda. Se bild över dåtidens finska järnvägsnät nederst på sidan.

Namn efter chefen.

Sjuktågen fick vanligen namn efter överläkaren ombord. På tåg nr 8 var en sanitetsmajor Alarik Jahkola chef, därför kallades tåget Alarik. Topi, Aapo, Tötterman, Jooseppi och Huhtikangas är exempel andra sjuktåg. Tågen hade i allmänhet 15 vagnar och drogs av tunga godstågslok. Vagnarna var organiserade på liknande sätt i alla tågen.

Efter loket fanns dessa vagnar:

1 = konduktörsvagn
2 = förrådsvagn
3 = III kl sovvagn med 33-39 liggplatser
4 - 5 = III kl kupévagnar med sittplats för 90-100 lindrig sårade patienter
6 = I kl bostadsvagn för befäl och vårdpersonal
7 = II kl bostadsvagn för befäl och vårdpersonal
8 = III kl bostadsvagn för manskap
9 = matsalsvagn
10 = köksvagn
11 = poliklinik, medicinförråd och utrymme för 16 bårar
12 - 15 ombyggda III kl vagnar som rymde vardera 32 bårar
Det var enormt långa tåg.

Bemanning och patientplatser.

På Alarik fanns 50-60 sovplatser för personalen. För sårade fanns 144 bårplatser, 211 sittplatser, d.v.s. 355 platser. Efter svåra strider kunde överbeläggning ske. Personalen bestod av 2 läkare, 12 sköterskor, 9 lottor, 25 militär personal, 6 tågpersonal inkl. lokföraren.  Översköterska på Alarik var Ruth Eriksson, som senare gav ut en bok om sina dagboksanteckningar från resorna.

Rullande hem.

Sjuktågen var i praktiken rullande hem för personalen, som kunde vistas ombord i åratal, med avbrott för permission eller annan kommendering. Om det var möjligt vid något tåguppehåll i närheten av någon sjö, försökte man ta ett rejält bad om temperaturen tillät, eller fiska för att dryga ut den enformiga kosten. Svamp- och bärplockning med samma syfte skedde ibland. Vintertid kunde man ta en tur med skidor. Allt för omväxlingens skull.

Patientsäkerhet?

 

Här finska barn i en av sjuktågets bårvagnar.
En av ledsagarna pratar med ett par flickor.

 

De bårburna patienterna lastades in genom fönster som byggts om till öppningsbara luckor, Och bårarna stuvades i två våningar längs vagnssidorna. På- och avlastning tog i allmänhet många timmar i anspråk varje gång och färden kunde avbrytas av flyglarm. Och om möjligt försökte man söka skydd i terrängen, men det var omöjligt när det gällde bårpatienterna. Trots Röda Korsmärken på tågen tog inte ryskt flyg någon hänsyn till det och man kunde inte alltid välja nattliga transporter. Alarik blev inte attackerat på detta sätt men flera vagnar blev skadade på bangården i Helsingsfors vid bombningarna den 6 februari 1944.

Det hände också att loket måste repareras och då fick man ett ersättningslok som inte hade samma styrka som det ordinarie. All ångenergi gick åt att dra tågsättet. Dels gick det långsammare och dels räckte inte energin till att värma upp vagnarna. Man tvingades att koppla bort ångslangen som levererade värme till tåget. När det hände vintertid blev det fruktansvärt kallt för alla ombord.

 Arbetsplikt.

Alla 10 tågen behövdes inte under den tid som det förhållandevis odramatiska ställningskriget 1942-1943 pågick i Östkarelen. Då förekom det tillfällen att Alarik och andra tåg helt enkelt blev avställda. Personalen blev under tiden beordrad till höbärgning, vedhuggning eller annat arbete. Sjukvårdspersonal fick arbeta på krigssjukhus eller i annan sjukvård. Arbetsplikten krävde att ingen fick gå sysslolös.

Så snart tåget var tömt på patienter eller barn gällde storstädning och inventering så förråden kunde fyllas på.

Barnresor.

Barnresorna blev väsentligt annorlunda än sjukresorna. Till Haparanda gick några transporter hösten 1941 men från januari fram till sommaren 1942 blev det många transporter. Under hösten och nästan hela 1943 hämtades i stället hemvändande barn, och naturligtvis också efter kriget. Den intensivaste transportperioden var från februari till september 1944.

Antalet barn som kunde tas ombord kunde ofta uppgå till över 500, t.o.m. mer än 600 vid några tillfällen. Då kom också Barnförflyttningskommitténs färdledare och flera ledsagare ombord. Det kunde bli ett trettiotal damer som också skulle få plats. Det uppstod nog konflikter ibland mellan ledsagarna och sjukvårdspersonalen, som kände intrång i sina vanliga ”revir”.

Haparanda var populärt.

Möjligheten att komma över till Haparanda uppskattades mycket. Det förekom ofta att personalen fick 5 kronor vardera att spendera på inköp mm i Haparanda. Kanske fick man också några ransoneringskuponger. En välbesökt plats var den kantin som Haparanda-lottorna drev i stationsbyggnaden.

Källa: "Jorden runt med Alarik - dagbok från ett sjuktåg under fortsättningskriget" av Ruth Eriksson. H Schildts förlag 1988.