16. feb, 2015

Varför ett finskt barn?

Fosterföräldrar

Vilka bevekelsegrunder hade fosterföräldrarna för sin önskan att ta hand om ett finskt barn?

När fortsättningskriget inletts blev frågan om nya barntransporter aktuell igen. Redan i september 1941 hade i Finland bildats Socialministeriets Barnförflyttningskommitté och i Sverige verkade sedan våren detta år Kommittén för finska sommarbarn, som delvis bestod av personer som varit engagerade i Centrala Finlandshjälpens barnverksamhet. Sommarbarnskommittén bytte namn till det mera passande Hjälpkommittén för Finlands barn. Man hade också kvar kontakter med många av de personer på läns- och lokal nivå som arbetat med Vinterkrigets finska barnverksamhet.

Finlands sak är vår!

Det blev därför naturligt att fortsätta ”rekryteringen” av fosterhem på likartat sätt som man gjort 1940 under Vinterkriget, framför allt genom täta informationer till såväl dagspress som veckopress, som beredvilligt vidarebefordrade vädjanden om anmälningar till fosterhem. Men pressens egen nyhetsrapportering om civilbefolkningens och i synnerhet de finska barnens utsatthet och sjunkande hälsotillstånd fick också stor genomslagskraft hos den svenska allmänheten särskilt de första månaderna 1942. Och någonstans i bakgrunden fanns antagligen en känsla hos en stor del av allmänheten att hjälpa det finska folket när regeringen tidigt deklarerat att den svenska neutralitetspoltiken innebar att man inte kunde hjälpa Finland militärt.

Humanism som ledstjärna!

Här följer några exempel på brevkommentarer som visar hur man på något sätt identifierar sig med barnens lidande. Först ett utdrag ur ett brev, som också kan representera många andra med liknande förklaringar:

  • Såg i tidningen häromdagen att Finlands barn lider nöd, dom får ju både frysa o svälta bara för krigets skull. [---]Därför har vi bestämt oss för att ta emot en liten finsk flicka på en 5 á 6 år i vårt hem.

Under första världskriget hade Sverige tagit emot ett antal österrikiska barn. En av dem som blivit kvar i Sverige anmälde också sitt intresse:

  • Då jag själv är f.d. Österrikiskt krigsbarn, skulle det glädja mig mycket, om jag kunde göra en liknande tjänst åt ett finskt barn.

Andra förklaringar med liknande humanitära bevekelsegrunder kunde lyda såhär:

  • Då det länge legat oss varmt om hjärtat, att på ett mer aktivt sätt hjälpa Finlands folk, har min Fru och undertecknad beslutat oss för att ta oss an ett barn.
  • Vi, min hustru och jag, längta efter att få aktivt hjälpa till.
  • Vi är bara enkla människor, en småbrukarfamilj som just ej har något överflöd, men med god vilja och ett för lidande människor ömmande hjärta så går det säkert bra att ta hand om en liten tös.

Egennytta eller bara normalt?
Det förekom också en del ekonomiska eller egennyttiga motiv i anmälningarna. När man så tydligt som i följande exempel visade sina avsikter var det nog ingen större risk att någon placering skedde hos den familjen. Men man kan på goda grunder anta att den här sortens egennytta inte alltid avslöjades.

  • Får härmed meddela att jag är ägare till ett eget hem ej lantbruk. Jag är änkeman 59 år gammal och är villig att mottaga moder och barn enligt medskickad kupong. Om det nu är någon moder som önskar komma och sköta om huset så är hon hjärtligt välkommen. Barnets ålder helst 4-5 år.

Ett annat fall handlade om en man vars hustru blivit inlagd på ett vårdhem, varvid ett hembiträde som skött hustrun slutat. Mannen önskade en finsk kvinna med barn, som kunde ersätta hustrun, då det var brist på hembiträden i området.

Det var naturligtvis svårt att döma ut familjer som t.ex. bedrev någon slags verksamhet som en handelsbod, bageri eller liknande rörelse, som olämpliga fosterfamiljer bara för att de antydde eller förväntade sig att barnen kom att hjälpa till. Sannolikt kom inte de finska bar­nen att behandlas på annorlunda sätt än vad som skedde med egna barn. Men många berät­telser visar att enskilda krigsbarn kunde hamna i verkliga svårigheter under lång tid.

Ett eget barn?

Det fanns familjer som uttryckte någon slags plikt att ta emot ett barn:

  • Min förfrågan är icke dikterad av längtan efter barn - jag menar, att den saken ordnar sig nog - men om det skulle vara svårt att få tag i hem åt finska barnen, så anser jag det som min skyldighet att anmäla mitt hem till förfogande.
  • Andra kunde förklara sig beredda att ta ett föräldralöst barn, då ett fosterhem nog vore att föredraga istället för barnhemsplacering.
  • Vi har inga barn. Min man han är borta på arbete jämt jag är så ensam och längtar efter lite sällskap. Min mamma dog för en månad sedan så det är så ledsamt att vara själv jämt, min man vill så gärna ha en liten finsk tös att prata med om kvällarna när han kommer hem.

 Så fanns det de som verkligen ville ha ett barn, som de också kunde få behålla, ibland förenat med vissa villkor eller att man förbehöll sig en prövotid.

  • Undertecknad är villig mottaga i sitt hem en flicka i åldern 2 till 4 år, hon får komma så fort hon kan, hon får stanna så länge hon vill, eventuellt för alltid.
  • Undertecknad önskar gärna ta emot en flicka i ålder ej över två år, välskapad och snygg helst utan föräldrar för vi vill ha henne som egen, vi är själva unga och har inga barn, bor på landet och har väl ekonomiskt ställt.
  • …. Flickan måste vara fullt frisk och fri från dåliga anlag. Av god börd, men gärna fader- eller helt föräldralös. Skulle barnet sedermera visa sig till alla delar bra, skulle vi, om möjligt, vilja behålla henne för framtiden.

Och visst fanns detfamiljer som ville ha ett ”syskon” till sitt enda barn.

 Kollegiala motiv:

Det fanns också kollegiala motiv till att hjälpa till att ta hand om ett finskt barn. Omfattningen av dessa motiv har inte utretts specifikt, men de var mycket vanliga. En mängd yrkesgrupper rekommenderade sina medlemmar att ställa upp som fosterföräldrar för barn till motsvarande finska yrkesgrupper. En lärarinnas motiv är ett solklart exempel på en sådan kollegial tanke:

  • Kommer det några finska lärarbarn, så skulle undertecknad helst vilja ta emot ett sådant. Kolleger ligger en ju närmast om hjärtat.

Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) var nog en av de första organisationerna som uppmanade genom sin medlemstidning RLF-tidningen Sveriges bönder att ta emot finska barn. Liknande uppmaningar fanns bland jurister, läkare, teknologer, officerare m.fl. Och detta uppfattades i Finland som positivt, då barnen därmed förväntades komma till liknande miljö som hemma.

 Källa:

Blandat med egna kommenterar och uppgifter är stora delar av innehållet i detta inlägg hämtat ur Paul Epäilys utmärkta uppsats Fosterföräldrar, En studie av de finska krigsbarnens svenska fosterföräldrar 1939-1947.
Paul Epäilys är son till ett krigsbarn och har också andra släktingar som var krigsbarn i Sverige. Han arbetar som arkivarie på Regionarkivet i Göteborg. Ämnesvalet till hans uppsats kändes helt naturligt för honom.