Allmänt om finska krigsbarn

4. dec, 2016

Centralförbundet för krigsbarnsföreningarna i Finland har genomfört ett projekt som innebar att man startat ett digitalt krigsbarnsmuseum. Här finns mängder med artiklar på finska, svenska och danska om och av finsk krigsbarn. Fakta och historia presenterat på många olika sätt i dokumentsamlingar, fotosidor, personliga minnen, litterturförteckningar och  digitaliserade böcker. Dessutom finns alla medlemstidningarnu från Finland och Sverige. De sträcker sig från början av 1990-talet till dags datum - en fantastisk känna till studier, ja t.o.m. forskning om finska krigsbarns upplevelser på gott och ont.

Museet öppnade den 22 september 2016. Det är fritt fram att närhelst du vill klicka på skylten Stig In och surfa runt i "lokalerna" besöka gallerierna, titta i  montrar och läsa om sådant du inte tidigare känt till. Kanske kan du hitta din egen resa, eller barnhemmet du vistats på. Alltid gratis entré - Välkomment till krigsbarns utställningen.

5. nov, 2015

Önskemål om att ta hand om finska barn blev plötsligt och oväntat stort i början av januari 1942. Familjer anmälde sig ivrigt per telefon till hjälpkommittén, företag och föreningar startade barnhem över hela landet och pengar donerades i rekordstor omfattning,

Läs en DN artikel här.

21. sep, 2015

Flicka eller pojke?

Vi har väl alla träffat på påståendet att svenska fosterföräldrar helst ville ha en blond blåögd flicka som fosterbarn och att pojkar inte blev utvalda eller ens önskade. Jag har funderat en del på detta och försökt att hitta stöd för dessa påståenden. Och efter lite litteraturstudier och forskning i tidningsarkiv får jag flera belägg för att det förhöll sig på det sättet.

 Den bästa av mödrar

Filmen om ”Eero Lahti från Finland” visar att Eero verkligen inte var önskebarnet för den svenska modern. Jag tror att de flesta av oss reagerade starkt eller möjligen med förvåning när vi såg mamma Signe tydligt besviken tittade på Eero och strax vände honom ryggen. En oförstående Eero och en tafatt Hjalmar såg henne raskt försvinna uppför backen mot gården.  --- Signe önskade en flicka som ersättning för den dotter makarna förlorat.

 Ett problem redan under Vinterkriget

I boken ”Hur Sverige hjälpte Finland genom Centrala Finlandshjälpen”, finns en artikel av länsombudet Gertrud Rodhe i Kristianstad, där hon skriver om samma problem redan under Vinterkriget. Hon hade i ortstidningarna uppmanat allmänheten att sända in anmälningar om att ta emot ett finskt barn.

”På ett par veckor anmäldes omkring 500 hem, sedermera ytterligare bortåt 300. Det var rörande brev, uttryck för vår reaktion mot det som skedde i Finland och vår vilja att göra något positivt för att hjälpa. Ett kortregister upprättades och det befanns att fyra femtedelar av hemmen ville ha en flicka mellan tre och sju år, helst svensktalande och ”rar”. För övrigt varierade önskningarna mellan ett spätt barn och en duktig flicka på tjugo år. Några ville ha mödrar med barn, ett par goda människor ville ta emot en familj.”

 Det får inte hända igen

I Annu Edvardsens bok finns exempel på att just pojkar blev de sista som valdes ut. Juhani Hirvonen (som faktiskt är en avlägsen släkting) berättade att en större grupp barn skickades från Uppsala till Norrland. Under den sista sträckan med rälsbuss var det bara en handfull pojkar kvar. I Sorsele blev han utvald av ett par som hade en barnvagn med sig. Juhani antog att de väntat en baby.

 Fosterföräldrar

Arkivarien Paul Epäilys vid Göteborgs Regionarkiv har gjort En studie av de finska krigsbarnens svenska fosterföräldrar 1939-1947. i arkivmaterial från krigsbarnskommittéer i Göteborg och Västergötland. Här har han antecknat några avskrifter av brev från personer som önskat ta emot finska fosterbarn. Avskrifterna har jag samlat i denna uppställning.

·         ”Såg i tidningen häromdagen att Finlands barn lider nöd, dom får ju både frysa o svälta bara för krigets skull. [---]Därför har vi bestämt oss för att ta emot en liten finsk flicka på en 5 á 6 år i vårt hem. ”

·         ”Vi är bara enkla människor, en småbrukarfamilj som just ej har något överflöd, men med god vilja och ett för lidande människor ömmande hjärta så går det säkert bra att ta hand om en liten tös.”

·         ”Förutom det att vi få den tillfredsställelse, en pliktuppfyllelse efter ringa förmåga skänker, ha vi, vill det synas, fått ett riktigt önskebarn. Det är en riktig liten äktfinsk soldatflicka, tydligen från ett enkelt men genompräktigt hem.[---] Fadern, enligt fotografi en praktfull soldat, stupade i september i år.”

·         ”Vi har inga barn, min man han är borta på arbete jämt jag är så ensam och längtar efter lite sällskap. Min mamma dog för en månad sedan så det är så ledsamt att vara själv jämt, min man vill så gärna ha en liten finsk tös att prata med om kvällarna när han kommer hem.”

·         ”Flickan måste vara fullt frisk och fri från dåliga anlag. Av god börd, men gärna fader- eller helt föräldralös. Skulle barnet sedermera visa sig till alla delar bra, skulle vi, om möjligt, vilja behålla henne för framtiden.”

 Barnhemsbarn

När jag studerat foton och förteckningar över barnhemsbarn visar det sig, åtminstone i mitt material, att det ofta är en övervikt för antalet pojkar, även om skillnaden inte är så stor. När pojkarna är i minoritet så ser de ut att vara äldre. Detta är inte heller någon vetenskaplig studie, men den uppfattning jag fick när jag arbetade med underlaget till min bok Räddade till livet, att pojkarna ofta var fler och något äldre än flickorna när det var blandat kollektiv på barnhemmen. Det fanns också fler barnhem enbart avsedda för pojkar.

Ett krigsbarn (flicka) har berättat att en pojke blev utvald på barnhemmet de vistades på. Men bara efter några dagar kom föräldrarna tillbaka med pojken och bytte ut honom mot henne istället.

 Nej till pojkar

En tråkig incident inträffade hösten 1941 på Eslöv järnvägsstation, när man i väntsalen fördelade en nyligen anländ grupp barn. Två tilltänkta fostermödrar blev anvisade varsin pojke, men de protesterade högljutt och i hårda ordalag, eftersom de önskat var sin flicka. Trots förklaringar om att flickorna inte räcker till och att andra hittills hade accepterat sina tilldelade barn, vägrade damerna ta emot pojkarna. Blev det inte flickor tog de inte emot något barn överhuvudtaget. Visst hittades en lösning för de båda pojkarna dagen därpå. Men incidenten väckte förstämning i väntsalen bland de närvarande.

 Först Nej! Sedan Välkommen!

En kamrat som bor i Kajaana har klara minnen från den gången han blev avvisad av en tilltänkt familj och hans berättelse har jag fått tillåtelse att publicera:

Jag har sett att flertalet önskade flickor. Så gjorde även mina fosterföräldrar, Kanske har jag berättat även för dig, hur det gick till, när jag kom till Huaröd. Mina tilltänkta fosterföräldrar hade också önskat sig en flicka att ta hand om och detta troligen för att deras egen dotter var 17 år 1941. Exakt hur många vi var i fjärdingsmannens bil, som körde omkring och levererade oss krigsbarn till förutbestämda adresser, minns jag inte. När jag anlände till hemmet (lantbruk) dit adresslappen hänvisade, så ville mottagarna inte ha mig, utan de tog en flicka i stället. Man har berättat för mig, att jag hade en "rälig" fläck på näsan, och därför blev jag avvisad. Som siste man i bilen kom jag sedan till handl. Gottfrid Anderssons och blev mottagen där. Den där fläcken på näsan visade sig vara en chokladfläck, som gick bort, när man tvättade mig om nosen. Det berättade mina fosterföräldrar mer än en gång under årens lopp, och själv anser jag mig blivit lyckligt lottad tack vare chokladen.

 

Sydsvenska Dagbladet Snällposten, söndagen den 19 mars 1944:

Vill ingen ha pojkar?

Lätt placera finska flickor  –  värre med gossar.

”I går anlände till Skåne en transport på 82 finska barn, vilken omhänderhades av fru Egnerts personligen, biträdd av flera damer ur beredskapskommittéerna. En del skulle till Ystad och Helsingborg, men lejonparten var placerad i Malmö. I ”mottagningskommittén” märktes bl.a. landshövding Thomson, som ju är ordförande i länskommittén, och som var en av de ivrigaste när det gällde att forsla ungarna från vagnarna till fosterföräldrarna.

I ett fall blev det tandagnisslan, det var syskon, som skulle till olika familjer – men en högre officer som gick förbi, löste problemet genom att själv ta hand om båda barnen.

Det är ett strålande intresse, säger också fru Egnerts, men varför skall alla ha flickor? Vi ha just nu över 200 anmälda fosterhem för flickor, men endast 3 för pojkar. Och ändå är det sådana rara pojkar som kommer.”

   ”Svenska fosterföräldrar skall inte bara välja flickor”

De olika exemplen jag visat bekräftar, att svenskarna önskade små flickor i första hand. Det går egentligen bara att spekulera om skälen till det. Det gamla talesättet  ”små barn små bekymmer – stora barn stora bekymmer” var alldeles säkert , medvetet eller omedvetet, det främsta motivet. Eftersom livsmedlen var ransonerade tänkte man nog i termer om hur matfriska barnen är. Mindre barn äter mindre, större äter mera. Säkert fanns också föreställningen att pojkar är matfriskare än flickor. Växande pojkar med sina mera fysiska lekar sliter också mera kläder och skor.

Sådana och andra överväganden talade ofta till pojkarnas nackdel, vilket visade sig i fosterföräldrarnas önskelistor. Denna tanke kanske också fanns hos en del finska familjer, som led mera av livsmedelsbrist än vad svenska familjer ens var i närheten av trots ransonering. Hade de verkligen en större benägenhet att skicka iväg sina söner?

 70 % pojkar

I litteratur om finska krigsbarn har jag inte hittat några uppgifter om hur stor andel flickor respektive pojkar representerade av de 80 000 som ”förflyttades” från Finland. Men helt nyligen fann jag en artikel i Aftonbladet den 5 maj 1944 med rubriken ovan. Här skriver journalisten Amé bl.a.

”—det gäller att skaffa hem till minst 5 000 barn och då framför allt till pojkarna. Det är nämligen så, att svenska fosterföräldrar helst drömmer om små blåögda lintottar i kjolar! De tycks känna sig mera främmande för pojkar med undantag för fosterföräldrar i Kristianstads län, på Gotland och kring Skellefteå, där pojkarna verkligen överväger. Nu väntar man 70 % pojkar, så det är bäst de mödrar som tänker öppna sina hem, sätter sig in i hur man utrustar ett stycke pojke, --”

 Kommentar:

Att kommande transporter kom att bestå av 70 % pojkar innebär inte att alla tidigare transporter också haft den fördelningen. Det var jämnare fördelat, med en minimal övervikt för pojkar. Jag har någonstans i handlingarna sett att det var 51 % pojkar och 49 % flickor. Tyvärr kan jag inte hitta tillbaka till källan för bekräftelse.

Chefredaktören Kai Rosnell för Riksförbundet Finska Krigsbarns medlemstidning har forskat något om adoptioner och funnit, att av 1731 adopterade finska barn var 958 flickor och 773 pojkar, d.v.s. 55 resp 45 %. Möjligen kan man säga att pojkarna inte var lika populära som flickorna. Men mera sannolikt var det så, att man i Finland var angelägnare om att kalla hem pojkarna. Man hade ju förlorat många unga män i kriget och att dessutom förlora flera tusen unga pojkar var man klart motståndare till i Finland.

13. jul, 2015

För flera år sedan försökte jag intresse krigsbarn i Finland o Sverige för en dag för att manifestera och minnnas den period då uppåt 70 000 finska barn skickades iväg från krig och umbäranden. I en blogg skrev ja sähär:

Krigsbarnens dag

För att manifestera vissa händelser eller företeelser har man i de flesta länderna utsett vissa dagar som särskilt viktiga. Uppräkningen av märkesdagar av skiftande art och betydelse kan göras lång allt från FN-dagen, Förintelsens dag, internationella kvinnodagen till nationella minnesdagar över fred, veteraner eller okända soldater och till mors, fars eller barnens dag. Våffeldagen och kanel-bullens dag är kanske inte särskilt spännande - de finns tillsammans med mängde av andra, en del seriösa triviala dagar.
 
En längre tid har jag gått och funderat på vad det blir efter oss krigsbarn när vi och våra föreningar inte längre finns? Naturligtvis finns litteraturen, som är skriven av och om oss kvar, men när den inte längre läses sorteras den ut från bibliotek och andra hyllor. Filmer och dokumentärer blir bortglömda. Arkiven kommer dock för lång tid bevara de handlingar och dokument som lämnats in. Och allt det där kan i vissa avseenden få förnyad aktualitet om det finns en minnesdag inrättad, för att ge våra ättlingar en påminnelse om deras tidigare generationers ursprung.
Ett slags digitalt museum skapas i Finland tillsammans med Lotta Svärdmuseet, kommer också att bidra till minnestiden.
 
Varför inte försöka utropa eller instifta Finska Krigsbarnens dag? Den dag då de först finska krigsbarnen uppstod var den 15 december 1939. Det var den första dagen då en båtlast med finska barn avgick från Åbo till Stockholm, efter överenskommelse mellan Sverige och Finland. Det skulle ta 10 år innan de sista finska krigsbarnen kunde återsändas hem.
Visst har krigsbarn funnits sedan urminnes tider i olika delar av världen, men jag gör det enkelt för mig att välja just transporterna av finska barn, som oemotsagt har karaktäriserats som världens största barnförflyttning utanför ett lands egna gränser.
 
Jag utser den 15 december som Finska Krigsbarnens dag
 
Var och en kan ju tänka på vad en FInska Krigsbarnens dag skulle betyda för våra barns och barnbarns syn på eller förhållande till Finland och de eventuella släktingar som finns där. Själv tror jag att en sådan dag också kan vara till hjälp att skapa lite djupare känsla för Finland och det som kan är finskt. Människor kommer att fråga varför dagen finns - andra kommer att kunna svara.
Riksförbundet finska krigsbarn har för sin del beslutat att den 20 november, som är FN:s minnesdag för barnkonventionens tillkomst 1956, också skall uppmärksammas som krigsbarnens dag. Barnkonventionen är ett rättsligt bindande internationellt avtal som slår fast att barn är individer med egna rättigheter, inte föräldrars eller andra vuxnas ägodelar. Knappast någon utanför riksförbundets styrelse kan förstå varför just den dagen också skall anses vara finska krigsbarns dag.
Naturligtvis finns inget som hindrar att riksförbundet manifesterar barnkonventionsdagen och stöder FN:s arbete på sätt som känns lämpligt och bra. Barn har i alla tider lidit svårt av krig och umbärande, men vi finska barn var inte i närheten av sådant lidande som FN vill att barn inte skall behöva utsättas för.  Finska krigsbarn blev väl behandlade och den allra största delen fick återvända till sina familjer. Den överväldigande majoriteten av de krigsbarn som blev kvar i Sverige blev fosterbarn eller adopterade, och tack vare de bättre villkoren fick de ett i många avseende bättre liv i Sverige.